Ni förstår säkert inte alls vad jag pratar om...

Det har varit ett kämpigt "år" och tillslut fanns det inget mer att göra, det ordet det finns inget mer att göra ekar i huvudet och bara att tänka att mitt ♥ inte finns här med mig är svårt att förstå.

För exakt 18 dagar sedan fick min prins vandra vidare på dom eviga gröna ängarna utan smärta i kroppen - men framförallt i ben och hovar! Nu ska jag skriva om vårat "år" tillsammans, tyvärr fick vi inte ens ett år tillsammans...

den 29/8-14 fick jag honom och den 17/7-15 somnade han in.

Det kommer komma 4 delar av vårat "1år" också ska ni få ta del av vilken otur vi har haft och tankar m.m! Men jag vet faktiskt inte om jag någonsin kommer våga köpa häst igen eller ens ha en egen häst, alla säger det att dom aldrig har hört om någon som har haft så otur som vi, medans Tempe var sjuk var samtidigt Higher sjuk och var under utredning vad han kunde ha för fel! 

 

Vi gjorde verkligen allt för min prins, vi åkte in och ut från veterinärer varannan vecka och när det inte fanns något mer att göra blev man så ledsen, vi har kämpat så hårt för att få honom frisk också gick det inte... Jag hann aldrig riktigt rida honom, han skulle ju va min bästis (han var min bästis) o vi skulle träna o ha jättekul men jag red "bara" i skogen - knappt det för han var mest sjuk, det är jättemysigt det med och på slutet var det det ända jag ville göra men vi i familjen hade så många planer, kunna träna och Tempe älskade att träna så därför blev det lite tråkigt på det sättet, han var ju inte tänkt att vara skogsmulle han hade ju liksom tävlat i SM western o LB hopp, MSV:C dressyr, jag hann kanske rida 3 månader av 10 knappt det och då red jag kravlöst på plan eller mys i skogen. Men vi fick desto mer tid från backen vilket gjorde att vi hade ett jättestarkt band tillsammans. Det var så himla synd för han var en dröm att sitta på. Det var 1 vecka då vi red seriöst och det gick så otroligt bra och då var det som att sitta på en såndär häst som man bara ser på tv alltså det var magiskt och så kul. Jag har haft många bra och dåliga stunder med Tempe - men tänker man på hur ont han har haft det under ett år så kan man förlåta honom för allt dumt han har gjort, såhär efter kan jag förstå varför han gjorde som han gjorde, varför det kändes så ibland. Han har varit så snäll med tanke på hans smärta.

 

Men det blir inlägg om det sen vad han hade och hur vi behandlade m.m sen. Och jag har lärt mig så mycket när jag haft honom, allt från tråkigare erfarenheter till dom där roliga. Jag älskar honom så att det värker i hjärtat bara jag kollar på bilder på honom, vi hade ett så speciellt band - jag kommer nog aldrig ha ett så speciellt band med något djur som jag hade med Tempe, vi gick igenom så otroligt mycket med honom och jag var den enda han kände sig avslappnad med. Det säger jag inte för att han var min häst och han ska bara tycka om mig utan för att han verkligen bevisade det för mig många ggr. I gamla stallet högg han mot andra men var snäll mot mig, när vi har varit hos veterinären har han stått med huvudet i min famn och nästan ssom att han ville säga: lämna mig inte, jag är rädd. Usch det är jobbigt att skriva om någon man älskar så mycket och man vet att man aldrig kommer att få träffa igen, men jag behöver samtidigt skriva av mig för att få saker och ting klara för mig och verkligen förstå vad vi har kämpat och hur mycket vi har gått igenom, men man tänker alltid det kanske gått att göra någonting och tänk om jag gjorde fel då och ja allt sånt men alla säger till mig att Linnea du gjorde det bästa för Tempe och det gjorde jag det vet jag. För jag ville honom det bästa - det förtjänade han. Men ju mer man tänker på honom desto mer känner jag att jag inte vill ha någon egen häst  eftersom att det var just han jag ville ha... men jag vill hålla på med hästar igentligen det är bara det att sorgen har kommit över en och den behöver man ta sig igenom i sin egna takt och om ett tag kanske jag vill hålla på med hästar, eller inte! Vi får se. Jag kan säga att han fick ett fint avslut i sitt liv, bättre kunde han inte haft det. Han fick gå i en enorm hage med Higher, alla gav honom kärlek och jag pysslade med honom och gjorde allt för att han skulle ha det bra. Tempe jag älskar dig♥ Du var inte värd allt du fått gå igenom, fast du hade ont var du lika glad och redo för nya uppgifter, hoppas att du har det bra på dom eviga gröna ängarna♥

 

Jag vill tacka alla som tröstat mig och funnits där,  mina föräldrar som gjorde allt för mig o Tempe och som funnits där i vått och tort och dom på hästkliniken som också gjorde allt för att rädda honom. Och jag vill tacka Tempe som var så snäll och underbar fast han hade ont, han var min bästis♥